Läs Matildas berättelse som volontär i Indien

(Matilda deltog i volontärresan "Kombinera volontärprojekt och upplev mer av Indien")

Jag hade några vänner som började plugga vidare till hösten. Minns inte om jag sökte in någonstans, säkert gjorde jag det. Men i så fall bara för att göra pappa och morfar nöjda. Pappa ville att jag skulle bli jurist och morfar hade en önskan om att hans duktiga lilla barnbarn skulle bli tandläkare. Hah! Ingen av dem visste att det enda jag ville göra då var att festa och skriva. Tjäna lite pengar, och sen göra samma sak igen. Visst skulle jag ta tag i livet, men inte än på länge, fick panik bara jag tänkte på framtiden.

Men så kom det en dag, det var nog på julafton om jag inte missminner mig. Jag stod och pratade med min morbror i köket samtidigt som jag stekte lite köttbullar (råkade bränna dem, då jag var mer intresserad av samtalet jag hade). Han och hans familj hade precis kommit hem från en resa i Australien och Nya Zeeland, det hade varit bra men inget kunde mäta sig med de resor då de åkte iväg och jobbade som volontärer. Jag blev så inspirerad att jag satte mig vid datorn direkt och började planera min egen resa.

Den 19:e Februari anlände jag på flygplatsen i New Delhi, det var högljutt, färgstarkt och så många dofter samtidigt. Jag minns att jag tog ett djupt andetag och bara log, Indien vann mitt hjärta direkt.

Den första veckan bodde jag och de övriga volontärerna, som var från hela världen, hos olika värdfamiljer. Jag parades ihop med en holländare, en tysk och en Schweizare. På dagarna var vi på IDEX huvudkontor och fick lära oss om den Indiska kulturen, hur man klär sig, hur man hälsar, hur man äter, hur man tackar och så fick vi en grundkurs i Hindi.

I slutet av februari anlände vi till Shiv, den lilla byn vi skulle jobba i. Campet vi bodde på bestod av hyddor gjorda av kobajs och sand. Det fanns givetvis tak på hyddorna med, gjort av halm. Vi hade toalett och rinnande vatten i varje liten hydda vilket var helt otroligt. Sängarna var gjorda med trä och rep. De var faktiskt väldigt bekväma! Maten på campet var väldigt god, vissa dagar bättre än andra men jag kan ärligt säga att jag saknar den. Jag saknar att gå upp på morgonen, stänga hyddan så att inga getter smet in, gå till matsalen och äta min grötaktiga frukost och dricka mitt chai. Chai, är ett indisk mjölkté, helt otroligt gott! Om man gör det på rätt sätt vill säga, det ligger mycket hemliga familjerecept bakom denna utsökta varma dryck.

Projektet jag valde att jobba med var ”Snake Charmers”. Det var barn som bodde mitt ute i öknen, de hade byggt hyddor av träd och tyger de hittat. Männen i familjerna åkte till turiststäder och spelade med sina dansande ormar för att få in pengar till familjen. (därav namnet ormtjusare) De var borta i flera månader i streck. Under tiden fick kvinnorna som var kvar hemma försörja sig och sina barn genom att tigga, prostituera och stjäla. Vår uppgift var att lära ut om hygien och lära dem baskunskaper i Engelska som de kunde ha nytta av när de i framtiden själva var tvungna att åka till turiststäder för att försörja sina familjer. Dessa barn fick inte gå i skolan för att de hade inga födelsebevis.

Från början kom bara barnen till oss för att kolla på de konstiga vita människorna, de ville känna på oss och se om vi hade något ätbart med oss, eller kanske någon leksak. Men efter några dagar så började några av barnen sätta sig ner och måla och göra det vi sa, de var med och sjöng, räknade och lärde sig skriva sitt namn. Vi två volontärer som jobbade med ormtjusarna fick snabbt väldigt bra kontakt med barnen. Jag själv fick lite extra kontakt med Dinesh, han var inte mycket äldre än ett år. Han höll sig alltid i bakgrunden i början men så en dag så ramlade han, började gråta och tittade sig omkring. Jag såg ju vad som hänt så jag satt och sträckte ut mina armar för att krama honom. Han reste sig upp och sprang in i min famn. Efter den dagen satt han alltid i mitt knä eller gick och höll mig i handen. Lille Dinesh, lärde sig säga sitt första ord sittandes i mitt knä. Han sa sitt namn.

I slutet av april begav jag mig till Goa, det var redan bokat och bestämt att jag skulle till Goa men det var otroligt jobbigt att lämna Dinesh. Jag grät för första gången på evigheter när jag kramade honom för sista gången, kanske någonsin.

När jag väl anlände till Goa blev det bättre för där träffade jag några volontärer som jag bodde ihop med i början men som begav sig vidare till Goa tidigare än mig. Det var härligt att få bada i havet, få ta av sig lite kläder i värmen och äta lite kött, fisk och kyckling. Blev dock väldigt magsjuk där första veckan då min kropp endast var van vid den vegetariska maten som serverades i Shiv…

I byn Majorda, i Goa jobbade jag mina 2 resterande månader på ett ålderdomshem för damer. Men ett ålderdomshem i Indien är inte som ett i Sverige. I Indien är ”ålderdomshem” ett hus där kvinnor som inte har någon familj hamnar. För i Indien tar man hand om sina gamla i hemmet, man skickar inte iväg dem. Det var även ett par av kvinnorna som var handikappade och bott i huset sen de var barn. Idag var de runt fyrtio. Andra var bara fattiga och bodde där för att de inte hade någon annanstans att ta vägen.

Vi volontärer hade morgongymnastik med damerna, satt och målade nagellack och lyssnade på historier. De ville mest ha sällskap. Lagade mat ihop gjorde vi också, det var mycket roligt att se hur de lös upp när de fick lära oss småtjejer hur man lagade mat.

Jag längtade hem i slutet när det var så nära att man skulle få komma hem till Kalmar och träffa sin familj igen. Det var lättare att längta hem när jag var i Goa, för mig kändes det som jag redan lämnat Indien då. Goa är vackert, helt otroligt vackert faktiskt. Men den fantastiska kulturen finns inte där på samma sätt vilket betyder att magin som är Indien saknas.

Nu har det snart gått ett år sen jag kom hem och det går inte en dag utan att jag tänker på lille Dinesh. Att ha honom i tankarna gör att jag orkar mer. Just nu håller jag på att starta upp en butik i Göteborg där jag ska sälja Indiska kläder, smycken och annat inköpt av egenföretagande kvinnor i Indien för att på så sätt främja jämställdheten i landet. Indien har gjort så mycket för mig som person så nu vill jag ge tillbaka.

Jag rekommenderar alla oavsett vad ni är för typer att åka till Indien och göra volontärarbete. Det är inte säkert att det blir en sån klyscha att det förändrar ditt liv, men det kommer med all säkerhet ge dig en livserfarenhet du inte kan hitta någon annanstans. För ett år och tre månader sen var jag bara en rädd liten telefonförsäljare som festade för mycket och gjorde inget vettigt alls. Idag bor jag i Göteborg och jobbar för Ulrica Messing och Torsten Jansson samtidigt som jag håller på att starta upp mitt egna företag. Jag har min volontärresa att tacka för detta. Hade jag inte tagit det skrämmande steget hade jag inte haft det drivet jag har idag. Jag hoppas att jag har med denna berättelse kunnat inspirera någon annan att våga göra samma sak, som min morbror gjorde för mig.

Skicka gärna ett mail till mig om ni har några frågor om platser som måste ses. Jag var iväg ganska mycket på helgerna då vi inte jobbade. Bland annat Jodpur, Jaisalmer, Hampi m.m… Just det! Man får se Taj Mahal under första veckan med, fint! Men det är människorna man minns. Ha det fint nu!

Glada hälsningar
Matilda