Längtan till Indien har funnits länge hos mig men först nu, mitt i livet, var det dags att förverkliga dessa gamla drömmar. Och Indien är verkligen ett fascinerande land på många sätt.
(Lars deltog i volontärresan "
Hjälp samhällen, kvinnor och barn bland Himalyabergen")
Att åka som volontär öppnar möjligheter som annars inte är möjliga. Valfriheten vart man vill åka är enorm och det är i princip bara att sätta sig framför världskartan och välja land. För min egen del stod det mellan Öst- eller Sydafrika och Indien. Avgörande blev nyfikenheten på Indien där jag inte varit tidigare.
En fråga som jag ställde mig, och som säkert andra presumtiva volontärer som befinner sig mitt i livet ställer sig, är hur väl kommer jag att passa in bland andra volontärer som åldersmässigt skulle kunna vara ens barn. Därför kändes det bra att det finns program, bl a i Himachal Pradesh, Indien som är anpassade till min ålderskategori.
Min Indienresa startade i New Delhi där en guide från den lokala organisationen Idex mötte upp. Första veckan innebar sightseeing parallellt med introduktion av livet som volontär i Indien. Från New Delhis trafikcirkus, via det vackra och fascinerande Taj Mahal i Agra, till Jaipur med både lektioner och besök på t ex Amber Palace. I Jaipur bodde jag hos en värdfamilj några dagar vilket var både kul och lärorikt. Det blev många intressanta diskussioner vid måltiderna.
Introduktionen innehöll allt från lektioner i Hindi till hur annorlunda förutsättningarna är för indiska flickor. Det senare ämnet kom att engagera mig mycket både under och efter min volontärtid. Jag gladdes därför extra mycket av att få chansen till undervisning i engelska inom ett Women Empowerment Program som drevs av vår camp.
Volontärarbetet bedrevs i den lilla byn Sungal, utanför Palampur i nordöstra delen av Indien. Precis vid foten av Himalaya, på 1200 m ö h, låg den idylliska campen. Från mitt fönster kunde jag blicka upp mot snöklädda toppar samtidigt som det var +25 till +35 grader varmt där vi bodde.
En typisk dag på campen började med ett yogapass mellan 7-8. Därefter frukost, förberedelser för förmiddagens lektioner med barnen med annorlunda färdigheter.
Att arbeta med förståndshandikappade barn i Indien kanske inte skiljer sig så mycket, rent praktiskt, från att göra det hemma i Sverige. Möjligen i form av mindre materiella förutsättningar. Däremot är det en enorm skillnad mellan förutsättningarna för att dessa barn ska tas omhand överhuvudtaget. I Sverige är vi bortskämda med att samhället tar ansvar för även denna typ av undervisning.
I Indien finns inte detta stöd från staten utan förutsättningen för att barnen ska kunna lämna hemmet några timmar varje dag är ideellt arbete, inte minst från volontärer från många andra håll i världen. Traditionen i Indien är istället att gömma undan dessa barn. På grund av denna tradition krävdes det mycket information till föräldrarna innan steget kunde tas att ”släppa iväg” barnen några timmar per dag. Oavsett land är det så lätt att ta till sig dessa barn och kärleken de visar tillbaka kan få vem som helst att må bra.
Efter lunchen på campen hade vi oftast någon form av workshop. Alltifrån Hindi, indisk matlagning till hennamålningar och indisk klädestradition. Senare på eftermiddagarna undervisade jag i engelska för en grupp flickor i den lilla byn Padhiyarkar en bit bort från Sungal. Det var sammantaget den allra mest givande delen av min tid i Indien. Mellan 12 och 17 flickor i åldrarna 10-24 år kom gående över fälten, i sina vackra färgglada kläder, så fort vi dök upp med vår bil till byn.
Anledningen till detta initiativ, Women Empowerment Program, var alla tjejer som tvingats hoppa av skolan, eller i vissa fall aldrig hade börjat överhuvudtaget. Istället för att gå i skolan var de tvungna att ta hand om hemmet och sina småsyskon då båda föräldrarna var iväg och jobbade. Den indiska volontärorganisationen Idex hade gått runt i denna lilla by och övertygat tjejernas föräldrar att släppa iväg dem 1,5 timme varje vardag för engelskaundervisningen.
Jag har aldrig upplevt en sådan vilja till att lära. Jag, som aldrig undervisat i engelska, kunde göra massor med nytta både genom att undervisa i engelska men inte minst lika mycket genom att hjälpa fram dessa tjejer till ett bättre självförtroende. Deras bild av lärare från den korta tid de flesta hade gått i skolan var ytterst dålig. Stor auktoritet och ganska liten undervisningsinsats gjorde att utgångsläget för oss volontärer var ytterst tacksamt. Att som lärare, och dessutom som manlig sådan, engagera sig i dessa flickor var något mycket ovant för dem.
På helgerna var det ingen schemalagd undervisning. Istället gjordes ett antal småresor till sevärdheter i närheten. Utflykten till Amritsar, som ligger vid den pakistanska gränsen, innehöll visserligen en ganska lång och skumpig bilresa, men det var det värt. Här finns både det vackra gyllene palatset som är Sikhernas heliga plats och den dagliga nationalistiska ceremonin vid gränsövergången till Pakistan.
Betydligt närmare Sungal ligger McLeodGanj som är Dalai Lamas exilort i Indien. McLeodGanj ligger ytterligare lite högre upp vilket innebär svalare luft. I den lilla byn ser man en blandning av tibetanska munkar och ganska mycket västerländska turister.
Andra utflyktsmål var Kangra och Tashi Jong. Ännu närmare Sungal ligger staden Palampur. Här finns internetcaféer, restauranger, banker, post samt affärer som har det mesta. Genom att stå och vinka ute vid vägen utanför campen stannar de frekventa lokalbussarna och färden på ca 20 min in till Palampur kostar inte mer än 7 rupies (knappt 1:50). Denna tur gjorde vi ganska ofta och inte minst bussturen var en underhållning i sig. Ofta fullpackat, och med stirrande men mycket vänliga medpassagerare, for bussen fram på den slingrande vägen, ständigt tutande på det mesta som rörde sig i närheten.
Måltiderna på campen var mycket bra. För mig innebar det en stor förändring att i princip inte äta något kött alls under 8 veckor. En middag i veckan var det kyckling, annars bara vegetarisk mat. Mycket ris, potatis, grönsaker och bröd men också mycket proteiner i form av bönor, linser och kikärter. Gillar man de indiska smakerna var måltiderna nästan alltid en fröjd. Mycket gott och vällagat från grunden.
Livet på campen för övrigt var enkelt men utan några som helst problem att anpassa sig till. På kvällarna blev det antingen läsning, umgänge med övriga volontärer eller TV-tittande, såvida strömmen inte hade gått. Rummen är ganska stora med takfläkt, indisk toalett fast med ”europeiskt tillägg”, d v s en sorts stolsram att ställa över toaletten.
Mitt generella intryck av Indien är mycket positivt och atmosfären lämnar nog ingen oberörd. Människor överallt, musik, ljud, färger, lukter/dofter gör att det aldrig blir tråkigt. Jag blev under min vistelse också positivt överraskad av hur lätt det var att resa runt. Bussar och tåg som avgick i tid och som kom fram i tid, med vänliga och hjälpsamma människor nästan överallt. Av alla människor som jag träffade under dessa veckor var de allra flesta glada, nyfikna och intresserade av oss som personer.
Jag valde att avsluta min tid i Indien med en vecka på egen hand. Först några dagar i Goa och sedan ett par dagar i det myllrande Mumbai (Bombay). Efter 8 veckor på den indiska landsbygden kan jag rekommendera det för att få en långsammare tillvänjning till vårt svenska liv.
Att tillbringa ett par månader som volontär i Indien är något som jag kan rekommendera alla att göra. Med ett öppet humanistiskt sinne får man så mycket tillbaka.
Och till Indien kommer jag definitivt åka tillbaka i någon form!
Hitta en
volontärresa som passar dig.