Läs Helenas reseberättelse från Peru

Jag reste på egen hand vilket så klart gör allt lite extra spännande. Lima visade sig vara en mix av det mesta; coolt, kallt, fuktigt, grått, modernt, rent, smutsigt, oorganiserad trafik (regeln att ligga så nära som möjligt så ingen hinner emellan gäller här) och fullt av hjälpsamma människor och hundar med skor och kläder.

I Lima träffade jag några av de andra volontärerna som jag skulle komma att arbeta, äta, sova, äventyra å ja, leva med de närmaste fyra veckorna.

Efter ett par dagar i Lima reste vi tillsammans till slutdestinationen Cusco i de höglänta Anderna.

Alla var vi grymt förväntansfulla och inte minst lite smånervösa hur kroppen skulle reagera av att befinna sig på 3500 meters höjd. Höjden visade sig göra en riktigt trött. Vi stupade alla i säng första kvällen efter middagen runt 20-tiden. Här tuggar man coca-blad, dricker coca te och äter coca godis, allt mer eller mindre lagligt för att klara den höga höjden.

Vår grupp av volontärer visade sig vara en skön mix av åldrar, kön och personligheter. Yngsta deltagaren var 2 år och äldsta 47. Måste säga att blandningen har varit riktigt kul och har gjort allt än mer givande tycker jag. Redan andra dagen fick vi åka upp till den skola som vi skulle jobba i under vår vistele i Cusco.

Byn heter Pumamarca och ligger än höge uppe i bergen. Framme i byn och på skolan där berättade Jane, som grundade projektet, om historien bakom allt som skett de 9 åren som organisationen funnits. Jag blev tårögd och fler med mig, av allt det hon berättade. Det är helt fantastiskt vad de gör och det känns så bra att få vara en del av det.

Projektet jobbar i ett par byar åt gången. Där stannar de mellan 3 och 6 år. I byn Pumamarca har de jobbat sedan 2005 och är alltså på väg att fasa ut sig själva. När det började jobba i byn fanns det endast 12 barn i skolan, läraren var outbildad och full hela tiden, det fanns inga bänkar eller stolar och de fick ingen mat. Idag går det 140 elever på skolan, från dagis till 6.an. De får två mål mat om dagen, den bästa undervisningen i Cusco (baserat på testresultat), de får lära sig att sköta sin hygien, de har fina färgglada lokaler osv.

Dessutom har projektet påbörjat ett program för att förbättra deras hälsa genom besök från tandläkare och läkare. Innan de började med programmet var barnens tänder helt förstörda men idag ser det helt annorlunda ut. 30% av barnen var också i behov av glasögon, idag har fler av dem fått hjälp och det är superstolta med sina nya brillor. Å det är verkligen en lycka att se hur glada de är att få gå i skolan.

Förutom allt detta så jobbar man även direkt med familjerna för att förbättra deras hus, att de får sängar, matbord, toaletter och duschar osv. Tillsammans med socialarbetare gör man hembesök för att också förhindra våld i hemmet, vanvård, kvinnornas situation etc. Man ser över möjligheterna för utbildning och/eller andra inkomster för familjen.

Allt arbete som man gör, görs systematiskt så att byn och kommunen tar över ansvaret eftersom. Så efter 6 år ska inte projektet behövas i byn längre. Allt känns oerhört proffsigt och med ett långsikt tänk för att motverka fattigdomen.

En ”arbetsvecka” i Cusco innebär en väldig blandning av aktiviteter. Vi åkte till skolan för att undervisa 3 gånger/vecka. Jag testade på bild och engelska för alla klasserna (1-6) samt även ett pass med dagisbarnen. Då var vi ett helsvenskt gäng som ledde aktiviteterna så vi körde små grodorna och lite andra svenska midsommarklassiker. Kidzen hade riktigt skoj. En dag i veckan har vi byggt, målat och repat grejer. Mycket skulle fixas innan regnperioden startade.

Två gånger i veckan träffade vi mammorna i två av byarna på eftermiddagarna och hjälpte dem med deras konsthantverk som de säljer till turister och volontärer världen över. Jag han också med ett hembesök hos en av mest prioriterade familjerna som behöver akut hjälp.

Förutom allt volontärarbete så passade vi även på att uppleva Cuscos nattliv med restauranger och barer. Här finns en uppsjö av uteställen med riktigt skön stämning.

Volontärarbetet har dessutom mixats med att uppleva diverse mer ”turistiska” sevärdheter där Inka leden med slutmål Machu Picchu var det absolut mäktigaste och mest minnesvärda upplevelsen.

Häng med på en beskrivning från dag 1 till 4 på vår vandring efter leden:

Vandringen startade lite sisådär. Vi steg upp före tuppen för att åka buss i två timmar till starten av leden. Väl där möter vi ca 500 andra som ska göra samma sak som oss. Efter ca 30 minuter är hela parkeringen tömd och kvar är bara vi. Det var allmänt förvirrat mellan bärare och guide och det visade sig snart vi att saknade två bärare (matematiken en bärare per två vandrare verkade svår att klura ut) och det skulle dröja ca två timmar för dem att sig dit och vi skulle få en härlig lunch på parkeringen. Så mycket för att stiga upp och ladda för leden. Så, bara lite sedvanlig peruansk väntan. Fördelen var att vi fick hela leden för oss själva.

Första dagen var ganska flack och vi gick ca 6 timmar. Första övernattningen blev lite intressant då det visade sig att vi skulle tälta på någons gård och äta i deras ”matrum” och använda deras toalett. Vi hade föreställt oss ett stort område med massor av tältande vandrare. Men det här var så mycket gemytligare faktiskt. Tydligen hyr de få hushåll som finns efter leden ut sina hus åt reseföretagen.

Det är väldigt enkla hus som helt saknar bilväg, elektricitet och endast använder åsnor och hästar som färdmedel. Det var kolsvart ute och vi fick se en helt otrolig stjärnhimmel. Våra bärare med kockar fixade tre-rättersmiddag, värsta frukostarna och tvårätters luncher varje dag. Dessutom när vi anlände till tältplatserna var det alltid happy hour i mattältet. Det innebar popcorn, lite fika, te och varm chocklad. Varje morgon blev vi väckta vid 5.30 tiden och blev serverade coca-te i tältet. När vi stannade för lunch på dagarna så hade bärarna sprungit före, satt upp lunchtältet och fixat mat lagomt till att vi anlände. Så servicen var betydligt mer än vad vi räknat med. Jag bar hela min packning själv, mest för att det skulle bli lite mera sport, men också för att det känns fel att andra ska bära mina saker.

Dag två på vandringen var den mest krävande. Kl 7 startade vi på 2600 meters höjd, sen var det bara spikrakt uppför trapporna på leden upp till 4 200 meters höjd. Dit nådde vi kl. 12. Det var en härlig känsla att stå på toppen, kallad ”dead womens pass”. Efter att vi passerat 3800 meters höjd var pulsen uppe i 190 efter typ 10 trappsteg. Det var lite häftigt. Väl uppe var det bara nerförs i ca en timme. Ni som vandrar vet att den delen i bland är den svåraste att fixa med skakiga ben. Denna och nästa natt tillbringade vi med resterande vandrare i stora tältläger. Det hade som sin tjusning det med och vi lärde känna en del andra.

Dag tre innebar den längsta vandringen och som jag tyckte nästa upplevdes tyngre än dagen innan. Regnet öste ner ungefär halva dagen så det var blött och ganska många föll under vandringen dock inga allvarligare incidenter. Det krävdes stor koncentration hela tiden med blöta stenar, branta och smala leder. Stor del av dagen innebar också vandringen genom djungeln. Så vi var ganska slut men glada när vi kom ner till tältplatsen där happy hour väntade och lite extra firande att bara två timmars vandring återstod innan slutmålet Machu Picchu.

Dagen därpå steg vi upp kl. 3 på natten, fick oss lite pannkakor till frukost, som mer kändes som nattsnacks, innan vi startade vandringen med pannlampor. Lite coolt var det med alla lamporna mitt i natten. Målet var att komma till Machu Picchu eller rättare sagt Sungate, som är högsta punkten och öppningen till Machu Picchu, tills soluppgången. Det var inte jättebrådis egentligen med tanke på att det regnade och var total dimma. Det var ändå riktig feststämning däruppe vart efter vi nådde toppen.

Sista biten ner mot Machu Picchu hade vi tur, molnen lättade och staden öppnade sig. Hur mäktigt som helst, mitt i ingenstans, omgiven av värsta bergen och vackra naturen. Då var det glädje i gänget.

Väl framme mötte vi horder av fräscha turister som tagit tåget till Machu Picchu. Vi fick 20 minuters uppfräschning sen var det guidning i 1, 5 timme och då sken t.o.m solen, så vi hade grymt tur.

Sen väntade buss, tåg, buss, taxi och hemma vid midnatt, helt utpumpade men glada.

Sammanfattningsvis, jag har arbetat tidigare utomlands med olika stödorganisationer, och jag måste säga att projektet bedriver ett väldigt systematiskt och proffsigt arbete som verkligen gör skillnad. Att de dessutom lyckas kombinera det med massor av andra upplevelser och roliga aktiviteter för volontärerna gör att jag är grymt nöjd och vill verkligen rekommendera fler att åka och göra samma sak. Jag lovar, det blir ett fantastiskt minne som du bär med dig för resten av livet.

Helena Lindvall, 32 år, Luleå